Gotland
SOL SOL SOL!!!
Resan gått bra om än lite långtråkigt.
Alvin finner sig tillrätta överallt, inte särskilt blyg för någon.
Dag 6
16/6
Sista rycket.
Ont i nacken när jag vaknade. Regn regn regn, typiskt sista dan. Checkade ut efter frukost och lämnade väskorna i hotellreceptionen.
Lyckades pruta oss till varsitt paraply i en av klädbutikerna jämte hotellet, som blåste sönder efter ungefär en kvart respektive 20 minuter. Gått omkring i Montmartre hela dagen. Hittade ett litet museum tillägnat Salvador Dali. Den mannen må ha varit spritt språngande galen, men skapa konst det kunde han!! Åt lunch, chevresallad igen, på Amelies café. Delade på en äkta creme brulee, som var hiskeligt god. Gick gatan förbi Moulin Rouge. Hade hört innan att det skulle vara ett kvarter med en massa sexchoppar och sånt, men det var en underdrift. Här låg det showrooms och snuskbutiker vägg i vägg längs hela gatan, och i var och varannan entré stod läbbiga fruntimmer och frågade om man var sugen på en dans. NEJ TACK, NO THANKS, NO MERCI PER FAVORE!! Blev nästan lite obehagligt efter ett tag. Kan inte riktigt begripa hur nån kan vara intresserad av den sortens underhållning. Men men.
Vandrade uppåt mot Sacre Coeur och besökte den invändigt. Naturligtvis kostade det extra även där om man ville upp i tornet så det skippade vi oxå. Gick tillbaks till en liten keramikaffär vi hittade i början av vistelsen och köpte oss varsin fin temugg. Dyra men väldigt fina. Och tänk att få säga när man har gäster hemma på te att "den här, den har jag minsann köpt i Montmartre!!" På frånvägen från konstnärskvarteren köpte vi lite vykort och lite annat krimskrams att ta med hem.
Tog för sista gången metron, nu till flygplatsen, ni kommer ihåg va "Chall dö Gååål" igen. Så här i slutet av vistelsen böraje vi komma rätt så bra överens med undergroundtrafiken så det gick smidigt.
När vi skulle checka in oss och våra väskor så började dock dramatiken. Uniformsklädda vakter sa åt oss, naturligtvis endast på franska att vi var tvugna att lämna området. Efter ett tag fick vi reda på att dom hittat en kvarglömd väska och därför var tvugna att utrymma just den del av flygplatsen som vi befann oss i. Jahaja, alldeles lysande. Som jag tidigare nämnt är kundservice inget man i Franskrike är vidare bra på så nån information om vad vi skulle göra fick vi inte. Nu var det ungefär trekvart kvar tills planet skulle lyfta. Efter ett tags väntan gick vi bort till Mc Donalds och skaffade oss varsin hamburgare. NU var det kanske 20 mjinuter kvar till avgång och vi började bli nervösa, men vi satte oss ändå och åt våra burgare. Nästa vi gång vi kollade så verkade det kommit igång igen med incheckningar så vi släpade dit våra väskor och ställde oss i kön. I förbifarten frågade vi en svenska som arbetade på SAS hur vi skulle göra då vårt plan gick strax. Hon svarade barskt att dom hade ropat upp den flighten i säkert 20 minuter och att det nu var för sent. Vi hade inte hört nånting ropas ut! Inget "gör så här", eller "jag hjälper er" utan bara, "det är nog kört för er, men hör men han där borta vid incheckningen". Skräckslagna trängde vi oss fram och ovan nämnde man såg lagom road ut när jag snabbt hasplade ur mig att vi höll på att missa vårt plan, men checkade in våra väskor och gav oss rätt gate.
Sprang illsnabbt åt angivna håll och höll på att fö en stroke när vi såg kön till säkerhetskontrollen. Det här går aldrig.
Efter mycket om och men ropade dom up vår flight igen och vi fick smita före kön, och hann med planet.
Sicken dramatik.
Som iofs fortsatte på Kastrup då Daniels väska inte däk upp, så han fick åka hem utan.
Hem kom vi iallafall.
Dagens reflektion:
Gått omkring i Montmarte var det bästa vi gjorde på hela resan.
Jag blir numer stressad bara jag tänker på flygplatser...
Dag 5
Halvvägs opp utan hiss och det kostar extra sa Mari-Antoinette.
Mådde bättre och kunde tillochmed äta lite normal frukost.
Begav oss ut i solskenet i riktning mot Eiffeltornet. Trots att klockan bara var runt 11 när vi kom fram så ringlade sig köerna likt kilometerlånga ormar längs tornets fötter. Shittes Pommesfrittes tänkte vi, här får vi stå en hel dag om vi vill opp. Efter ett tag kom vi dock på att det var för att åka hiss hela vägen upp som folk köade, ville man ta trappaorna var det bara att betala sin biljett och börja klättra. Sagt och gjort, vi satte igång. Uppför uppför, oh my lord, lite till lite till. Halvvägs upp till första våningen var vi helt slut, men det var bara att bita ihop, tänka lätta tankar och fortsätta uppåt.
Var genomsvettiga när vi äntligen kom till andra våningen. Därifrån tog vi hissen upp till toppen, annars hade vi dött. Åtminstone jag. Utsikt hade man ju iallafall däruppifrån, nåt annat vore skam att säga. Tog hissen ner.
Ner i underjorden igen till metron för att åka till Versailles. Lyckades sätta oss på rätt tåg men åt fel håll så det vara bara att hoppa av vid nästa hållplats och åka tillbaks till ruta 1 igen. Som sagt, skyltningen nere i tunnelbanesystemet är inte helt lysande.
Tillslut kom vi med på rätt tåg åt rätt håll. Träffade ett tyskt par som gjort samma misstag som vi. Skönt att vi åtminstone inte var ensamma om det.
Käkade lunchgalettes i samhället innan slottet. Rätt gott, fast inget slår en flaska Evian när man är varm och matt!
Gick uppför slottstrapporna och blev nästan bländade av allt guld som glimmade på grindar och tak. Undrar om det var äkta? Trängde oss in i själva slottet med alla andra turister. Blev inte alls så imponerad som jag hade förväntat mig. Tänkte mest på att det var väldigt slitet och dammigt allting. Dessutom är jag ganska oimponerad av att gå omkring och titta på gamla statyer och tomma rum. Jag vill kila omkring i lönngångar, i källare och på vindar. Titta på slottsköket och dasset Louis XVI sket på innan han miste huvet och sånna saker. Det hade varit bra mycket roligare. Givetvis kostade det extra att ta en tur i trädgårdarna, så det fick lov att vara.
Vilade en liten stund på hotellet när vi kom tillbaks. Det är jobbigt att vara turist!
Åt middag på en flodbåt vid en av Seines kajer. DYRT med inte särskilt gott. Hade beställt anka stekt medium, men det var snarare fågelsushi. Potatisgratängen var dessutom kall, men orkade inte klaga. Blev såklart lite bibblig i magen efteråt.
Promenerade i nästan en timme längs kanalen. Rätt otäckt att gå under broarna längs vägen. I varje större hålighet kunde man nästan förvänta sig att hitta bevis som tydde på att där bodde någon. Gamla madrasser, kassar, tidningar och ibland ett tält. Dessutom luktade det avlopp.
När det börjar skymma tog vi en båttur på Seine. Tjusigt att se ett upplyst Paris från den sidan.
Stupade i säng vid midnatt.
Dagens reflektion:
Dyr mat är inte detsamma som god mat.
Amerikanska turister är heeeelt hysteriska!!!
Dag 4
Escagots assassin vomité
Mådde illa hela natten och inte kunna sova. Försökte tillochmed framkalla kräkningar ett par gånger, men det gick minsann inte. Ingen aptit alls, åt bara en uppblöttskorpa till frukost och den satte sig strax under adamsäpplet.
Trots detta tog vi oss ut på dagens utflykt, ett besök på Cimetière du Père-Lachaise. Gick omkring nästan halva dan. Gravar, gravar, gravar nästan staplade på varandra. Vissa var stora som hus, andra små och försynta. Vissa välvårdade och blankputsade men de flesta såg rätt så fallfärdiga ut. Chopin, Jim Morrison, Oscar Wilde och Edith Piaf bland många andra fick sig iallafall varsitt besök. Jag rapade äckliga snigelångor hela dagen, blääää. Beställde lunchmackor på ett mysko café precis utanför kyrkogården. På den franska menyn stod Sandwich al la Suede, alltså svenska smörgåsar, men på engelska hette det Norwegian sandwich, vi visste inte riktigt vad vi skulle tro. Daniel beställde iallafall en sådan med tonfisk och fick in två polarkakor med torra tonfiskbitar inklämda mellan några skrumpna salladsblad. Själv beställde jag, trots att min mage var i olag, en baguette med chevre och fick just en sådan, baguette med chevre, inte ens smör eller nåt. Jag säger då det. Fick iallafall bara i mig ena kanten, sen var det stopp.
Åkte metron till katakomberna, men de hade just stängt för dagen, lika bra det. Tog oss hem till hotellet istället, och det var en rackarns tur fö sen började mig mage krångla på riktigt. Tillbringade resten av kvällen på dass, det bokstavligt talat forsade ur mig, bakvägen. När jag var tom kändes det faktiskt bättre och jag kunde pilla i mig lite frukt och några skorpor. Under tiden var Daniel ute på stan och roade sig med våra vänner.
Så kan det gå.
Min föredetta svärfar ringde under kvällen och ville få tag på mig. Nej tack sa jag och la på luren i örat på honom. Skulle nästan vilja säga att han är psykopat, en riktigt obehaglig människa som dessutom är elak mot sin familj, där min son ingår. Känns inte bra alls. Fick reda på sen att han ville höra om jag visste nån stuga han kunde hyra på Gotland i sommar. Måtte han hålla sig långt därifrån, åtminstone när jag är där!!
Låg i sängen och tittade på fransk tv. Allt var dubbat och jag begrep inte ett ord.
Dagens reflektion:
Jag svär dyrt och heligt på Sarah Bernhardts gravmonument att jag ALDRIG mer ska sätta tänderna i en snigel!
Dag 3
Bröllop
Trött trött trött.
Känns som jag skulle behövt sova ett par timmar till. Klädde opp oss för bröllop. Träffade Magnus och Denni och begav oss i sakna mak och med kartan i högsta hugg mot svenska ambassaden där vigseln skulle äga rum. Hann tillochmed fika på vägen. Smaskade i mig världens rödaste hallonbakelse. Gott gott!
Gick längs fina pampiga hus och förväntade mig att få se svenska flaggor vaja från balkongen till just ett sådant, men tji fick jag. Ambassaden var istället inhyst i ett fult funkishus. Klart besviken.
Träffade resten av bröllopsgästerna, runt 20 stycken. Vigselförrättaren såg rent förskrämd ut när han insåg att alla hörde till samma sällskap. Själva vigselcermonin var över på ett kick, dom svarade JA båda två och ingen annan protesterade, och tur var väl det.
Efteråt begav vi oss i samlad tropp mot Parc des Buttes Chaumont, eller rumpan som den snabbt döptes om till. Uppförsbacke heeeela vägen, men när vi väl kom fram till målet så hade vi fin utsikt över staden. I gröngräset under strålande sol bjöds picnick, presentutdelningar och lyckönskningar. Sen började allvaret. TÄVLING.
Lagvis fick vi gå en tipsrunda med frågor som "Vilken metrolinje går över mark vid Stalingrad" och "vilket bilmärke servar verkstaden vid kanalens slut" och sånna saker. Vi lyckades ganska bra.
Hann hem till hotellet för lite uppfräschning inför kvällens middagsbjudnig.
I metron på väg till restaurangen svalde biljettkontrollsmaskinen mitt åkkort som vi betalt dyra pengar för. Ingen hjälp fanns att få nånstans och vi var redan sena till middan. Jag blev rosenrasande, men det vara bara att låta det vara och skynda vidare. Hade dock lugnat ner mig när vi kom fram.
Nu var det dags att beställa mat. Jag och en annan av gästerna gjorde upp att vi skulle beställa sniglar bara för att prova. Ska man göra det så ska man väl passa på när man är i Frankrike lixom. Gott och väl, escagots merci!
Inget hitt. Jag hade förväntat mig att dom skulle bada i god vitlöksölja, men de smakade mest spenatsoppa. Klart besviken. Åt anka till varmrätt, gott. Sen var det dags för creme brulee. Den var rena katastrofen, hade typ skurit sig.
Alla som hade beställt sådan, vilket var de flesta fick den utbytt mot glass, som var hiskeligt god.
Till detta dracks naturligtvis mängder med vin och basängvatten. Dricksvattnet i Paris är nämligen indränkt i klorin.
Vidare generade vi de nygifta genom att klirra i våra glas och kräva att de skulle PUSSAS. Mot slutet av kvällen över gick detta krav ganska oskyldiga krav till "we want a FRENCH KISS!!" Uhumm...
Väl hemma mådde jag vansinnigt illa och rapade spenatsniglar.
Dagens reflektion:
Fransmännen är säkert trevliga, men får man problem och vill ha hjälp så kan man se sig om i stjärnorna efter detta. Service är inget känt begrepp i Paris. Åtminstone inte om man är turist.
Dag 2
Mona-Lisa har du tid för oss??
Sovit gott i skön säng. Åt vår första hotellfrukost mest bestående av croissanter och annat fluffigt, himla bra och fiberrikt.
Soligt och varmt, varit riktigt turistiga. Besökt ett pampigt Notre Dame och vandrat längs Seine vidare till ett ganska pampigt Louvren. Måste däremot säga att glaspyramiden vid entrén är gräsligt ful. Inte så mycket folk trodde vi ända tills vi började följa skyltarna i riktning Mona-Lisa. Väl framnme var det naturligtvis tjockat med folk som alla skuffades och puffades för att kunna ta en fin bild på det gåtfullaste av alla leenden. Tänk att en liten bit tavelduk kan vara så offantligt populär. Resten av muséet avverkades rätt så snabbt. Eller ja, den lilla biten av det vi orkade med.
Strosat längs Champs Elyée ända upp till toppen av triumfbågen.
Delade på en tonfiskbaguette med vansinnigt mycket vitlök. Måtte vara typiskt franskt, men ganska gott.
Tänkte gå in och glo inne på Opera Garnier, men den hade såklart stängt fär dagen. Attans. Tog en snabb sväng införbi
Gallerie Lafayette, fast gick ut ungefär lika snabbt. Man känner verkligen att man inte har där att göra...
Tog bussen till hotellet, fast hade nog gått snabbare att gå.
Vilade nån timme. Klädde opp oss lagom galant och åt middag tillsammans med några av våra nedresta vänner i Montmartre. Jag som varit sugen på en stor köttbit i flera dagar fick mig en sådan. Det var fint det!!
Gick omkring lite i konstnärskvarteren, mysigt, och hamnade tillsist på en uteservering där vi åt varsin dessertcrepe.
Ont i fötterna.
Dagens reflektion:
Tunnelbanan i Paris är stört omöjlig att förstå sig på om man inte kan den utantill. Pilarna som visar rätt riktning ska man absolut inte ta på för stort allvar...
Dag 1
Onsdag 10/6
Till Paris Paris Potatismousse
Började vår resa med 5:ans buss i Malmö okristligt tidigt. Checkade in på Kastrup alldeles av oss själva på för ändamålet avsedd maskin. Var lite orolig att min väska skulle väga mer än max 20 kg, men klarade mig med råge.
Själva flygresan var väl som det brukar vara, trångt, obekvämt och otjänlig mat men vi blev inte träffade av blixten, inte kapade och blev inte tvunga att nödlanda. Inte heller blev vi tvugna att utrymma planet via nödrutchkanorna (vilket var synd, för det ser väldigt roligt ut), utan vi landade tryggt och säkert på utsatt tid på Charles de Gaulle [ chall dö gååål ].
Väskorna kom fram och vi lyckades ta os in till Paris via tunnelbana, vilket inte var helt lätt. Möttes av regn, tyyyypiskt.
Hotellrummen var inte klara så vi lämpade av väskorna och begav oss ut på stan trots det hiskeliga vädret. Åkte till Eiffeltornet, helt sjukt stort. Käkade vår första Parislunch, sallad, helt sjukt dyr.
Investerade, eller hur man nu ser på det, i varsitt Paris Tourist Pass innehållande åkkort och inträde till vissa tusristfällor. Återstår att se om det var en bra eller dålig affär.
Tog oss tillbaks till hotellet och checkade in. Fick ett helt nyrenoverat rum med litet pentry (IKEA spis minsann), kylskåp och jättefint badrum. Inget ljud från gatan heller. Underbart!
Vilade nån timme och sen gjorde vi oss vackra för vår första Parismiddag.
Regnade ännu mer nu, men vi räddades av pizzerian mittemot. Gott!!
Somnade mätta och glada.
Reseskildring
Tillbaks i verkligheten
Packad
Alldeles för mycket som vanligt antar jag och, slog det mig nu, inte så mycket sommarkläder. Bara för att det är skitväder och kallt här hemma så behöver det ju inte vara likadant på kontinenten.
Paris
Som vanligt har jag inte packat än, utan ska hem och göra det nu i sista minuten....
Pengar
Jag är så vansinnigt trött på att hela tiden behöva oroa mig för pengar. Hela tiden tänka "det här jag har inte råd med", eller "det skulle vara jätteroligt, MEN..."
På onsdag åker vi tex till Paris för en långweekend, och det borde man ju se fram emot. Men jag känner bara en klump i magen och ser bara alla tusenlappar som flyger iväg och det känns inte särskilt upplyftande.
Jävla skit.
Folk som säger att pengar inte spelar någon roll eller att man inte blir lycklig av pengar, vill jag bara slå ner på fläcken.
De har förmodligen aldrig behövt fundera över sin ekonomi eller behövt oroa sig för att pengarna ska ta slut.
Pengar spelar visst roll.
Den som säger nåt annat ljuger.
Svacka
Händer det inget i mitt liv kan man fråga sig?
Svar: nej inte mycket.
Visst jag skulle kunna skriva, som så många andra, "Hej allihopa, nu har jag just stigit upp. Puss och kram", eller "Nu har jag just ätit en tallrik fil med müsli, hej så länge" men jag vet inte, det känns lite fattigt. Jag vill ju komma med smarta inlägg som får folk ,dvs mina 3-12 läsare, att tänka och tycka till. Små funderingar som delas av andra eller bara berätta något roligt som man kan skratta åt. Men inget av det kommer ur mig. Del blir bara en massa blassiblassibla-bla-blaaa, vilket det här lilla inlägget är ett alldeles lysande exempel på.
Sommar och sol
Borde man inte känna sig lätt som en fjäder, fullkomligt sprudla av energi och vara saligt lycklig såhär års, när sommaren kommer och solen skiner?
Borde inte allt kännas bra och inte helt jävla fel?
Eller har jag misuppfattat något?
Vill, vill inte
Vill bara gråta
Vill inte ha ångest för precis allting
Vill inte ha ont i magen hela tiden
Vill skaka av mig allt jag inte orkar bära, men vet inte hur
Vill inte synas
Vill inte vara
Vill inte
Vill inte
Koma önskas
Känns nästan som jag skall kräkas rätt ut vilken minut som helst.
Varför kan det aldrig kännas bra nån enda gång?? VARFÖR??
Det bästa som skulle kunna hända just nu vore att jag blev påkörd av en lastbil och hamnade i koma. Så kunde jag få vakna upp pigg, utvilad och bekymmersfri om ett par månader!
Ska vi säga så!?
