kalas kalas kalas
Som ni märker är det kalas på gång!
Alvin firar 2-årsjubileum på lördag. Kan knappt fatta det, men så ligger det minsann till.
Halva släkten kommer på besök enkom för detta tillfälle, så det ska bli roligt. Mamma och pappa med varsin respektive kommer, mormor, morbor och hans fru likaså. Tyvärr blir det inga andra barn närvarande, eftersom jag helt enkelt inte känner några såna. Lite synd.
Nåväl, har mycket som måste fixas innan lördag, och jag arbetar just nu efter ett mycket strikt schema.
Helt olikt mig, men i detta fallet nödvändigt.
Igår handlade jag presenter, diverse födelsedagsatiraljer och en massa bakverksingredienser. Ska det va så ska det va! Och allt betalt med Mastercard kredit!
När jag väl kom hem svängde jag ihop en dubbelsats mördeg och fick glädjande nog äntligen användning för min ärvda mandelkvarn. Plötsligt händer det lixom. Av degen har jag tänk mig baka små söta syltkakor med plommonsylt. Ambitionerna finns, sen om det blir mer än ambitioner återstår ju att se. I kväll och i morgon har jag Alvin så blir inte så mycket fixande av då. Mer lekande i sandlådan och sånt, men det har sin charm det med.
På torsdag blir det desto stressigare...
Äntligen fredag!!!
Hela dagen igår hade jag en hiskelig hosta i kroppen och i morse vaknade jag med helt igenkorkad näsa.
Förkylningstider är väl för härliga ändå!
Det svåra med att sitta på jobbet och vara krasslig är att inte hosta på alla som kommer förbi. Jag har lyckats sådär bra med det idag.
Nu ska jag isllafall strax hämta Alvin och sen hem och natta oss båda två.
Om jag inte svimmar på vägen, dödssjuk som jag är...
Höstmys
Löven börjar lägga sig på marken, nattkylan mördar basilikan på balkongen och fåglarna drar på gruppresa till värmen. Den som ändå kunde göra det...
Nåväl, jag tycker ändå om hösten. Den har trots sitt smygande mörker och kyla något mysigt och nästan lite romanstiskt över sig. Man får ta på sig tjocka härliga yllekoftor, halsdukar och gå långa mysiga promenader i frisk klar höstluft. Givetvis hade det varit ändå desto mysigare om man hade haft någon att göra detta tillsammans med, men nu är ju inte fallet sådant i mitt fall. Jag är så singel man kan vara. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag trivs med det eller inte. Visst det är himla skönt att bara ha sig själv att råda över, slippa kompromissa, eller ha dåligt samvete för att man inte jobbar tillräckligt på förhållandet. Å andra sidan är det trist att vara ensam och inte ha en famn att gosa in sig i.
Kramp
Helt plötsligt har det gått två veckor sen jag bloggade sist, hur i allsindar gick det till?? Ändå har jag tänkt varje dag att nu måste jag spotta ur mig någonting annars kommer folk tro att jag hamnat i koma (äntligen...)
Problemet är att jag typ fått skrivkramp.
Inte så jag inte kan röra händerna, men däremot tycker jag inte att jag har nåt av intresse att skriva. Betyder det att det inte händer någe i mitt liv, eller vad??
