Kalas
TG
Sista rycket
Nu väntar en veckas ledighet, sedan en lååång sommar på Gotland!
I'm back!
Den evighetslånga vintern är slut, ÄNTLIGEN! Värmen börjar komma tillbaka och det känns som man börjar tina upp igen.
Små steg
Blundar, håller andan och tar en dag i taget.
Överlever!
Besviken
Undanflykt från verkligheten.
Verkligheten kom ikapp, till slut, med sin brutalitet och råhet. Det går inte att gömma sig.
Biten av mitt hjärta som hoppats att Du skulle finnas kvar och vänta på mig när jag kom tillbaks brast.
Du fanns inte kvar. Eller jo, visst finns Du, men inte för mig.
Det som sårar mig mest är att Du glömde bort mig, lät mig rinna ut i sanden och sköljas bort med tidvattnet. Korn för korn. Bli till vitt skum, orolig och guppande på mörka vågor.
Jag vet att jag överdriver. Att jag är dum som hoppas för mycket och att min själ söndras lite mer för varje besvikelse. Att själen snart kommer vara död. Att jag snart kommer vara tom. Att det då kommer vara mitt eget fel. Dödad av mina egna förhoppningar.
Stone face
Stone heart
Stone cold
Stoppa tiden!
Stressad.
Vill sätta en pinne i tidshjulet, få det att stanna. Bara ett tag så jag kommer ikapp.
Så jag hinner andas och samla ihop tankarna som far runt som yra höns i huvet. Så jag hinner organisera mig lite, styra upp saker och ting som måste göras.
Helg
Ser fram emot en långhelg med midsommarförströelse och förhoppningsvis lite distraktion, allt för att rensa huvet och skingra orosmolnet av tankar som virvlar runt.
Från och med måndag ska jag sluta känna. Bli ett neutrum i tillvaron, kringglidande, genomskinlig och känslolös!
sms
Tittar på telefonen och hoppas att det ska komma ett sms. Kommer inte. Inget förändras. Klumpen i magen förblir konstant, flyter ut i blodet och sprider sig i min kropp, ovissheten gör mig illamående. Tittar på Telefonen. Inget. Blankt. Tomt.
Förbannar mig själv för att jag skapar för stora förhoppningar, för att att jag förälskar mig för fort och för att jag överreagerar när det inte blir som jag hoppades. För att jag bryter ihop när verkligheten hinner ikapp och förhoppningarna smulas sönder. För att jag behöver flera år på mig att samla ihop mig såpass att jag vågar ge mig ut igen. Vågar träffa någon.
Vågar ta en ny risk.
Lissen
Den fantastiska nykära känslan har förbytts i ledsenhet och oro. Det fina som fanns håller på att rinna ut i sanden och jag står bredvid och ser det hända. Maktlös. Man kan inte påtvinga någon känslor den inte har, hur mycket man än skulle önska.
Förbereder mig på att bryta ihop och sedan gå vidare.
Igen.
Formsvacka
Orkar inte vara stark just nu. Drar täcket över huvet och hoppas det gått över till i morgon.
Tjockt
Börjar nästan misstänka att det beror på nån slags allergi...
Nykär
Just nu känns det stundom sådär alldeles makalöst jättebra!
Nästan som om man höll på att bli kär.
Eller rättare sagt, jag håller på att bli kär, på riktigt!
Underbart.
Asläskigt.
Underbart för att det pirrar i kroppen och läskigt för att jag inte har en aning om hur det kommer bli.
Fantastiskt eller en besvikelse?
Leva för stunden och glädjas åt att det känns bra just nu, eller hålla sig sansad och inte ge sig hän allt för mycket, det ju kan gå åt skogen.
Önskar att enbart det första alternativet fanns till hands...
Supermänniska
Med oändligt tålamod, otrytande energi, glatt humör, sprudlande glädje och aldrig sinande fantasi. En solig Sickan Karlsson, glittrande glad, med skrattgropar och mössan käckt på svaj. Åh vad jag önskar det!
Hur blir man sån? Var lär man sig? Hur många piller per dag måste man ta? Eller försvann de egenskaperna från mänskligt varande iochmed färgfilmens intågande?
Vårtrött
Skulle helst vilja lägga mig i sängen, dra täcket över huvet och sova ett par dygn.
Hoppas att det bara är en tillfällig luftgrop och att det går över snart. Det som tar mest energi är mina jävla grannar, och deras jävla musikspelande. Vanliga ljud som klamp i golvet eller barnstoj har jag inga som helst problem med, men så fort jag hör deras stereo dunka igång så känns det som jag vill kräkas. Tänk att det ska vara så förfärligt att behöva visa hänsyn.
Grannfejd
Jag hatar min grannar!
Hej igen cyberspace!
Våren tjugohundatolv är i antågande, och med den nya krafter, nya infallsvinklar och nya förverkliganden kan man hoppas. Den som överlever får se!
Fredagsförmiddagsfika på det kanske?
Tillbaks
Ny lägenhet, nytt jobb, nya krafter, ny höst.
Har hunnit landa litegrann i alltihop efter sommaren och det känns under omständigheterna bra. Vilket förvånar mig en aning. Särskilt eftersom jag med mitt katastroftänkande alltid förväntar mig det värsta.
Har installerat mig någorlunda i lägenheten och packat upp det mesta. Upptäckt att jag behöver införskaffa en del nya möbler, i synnerhet i förvaingssyfte. Ett par garderober, några bokhyllor och byråer skulle vara bra. Större köksbord, ny soffa och kanske en fåtölj osv osv...
En sak i taget.
Semesta!
Snart börjar förvisso feriejobberiet på allvar, men det ska bara bli roligt får man hoppas. Försöker annars att inte tänka på så mycket mer än det just nu. Verkligheten kommer ju ikapp så småningom, och det får jag ta tag i då när det oundvikligen händer, men fram tills dess kommer jag leva i min lilla rosa bubbla och låtsas om att världen utanför bara finns på tv!
Flytt närmar sig
Trettiofem flyttkartonger fyllda till bredden och staplade i en prydlig hög. Hur mycket grejer kan man få plats med i en lägenhet på 56 kvm? Nåja, det börjar åtminstone synas att det mesta är nerpackat, mest möblerna kvar. Och så en massa småplock, som lixom bara blitt över och som jag inte riktigt vet vad med att göra.
Närmast nu förestående projekt är att sortera alla kläder som ligger (i en inte fullt så prydlig hög) i Alvins säng. Vad ska med till Gotland och vad ska kartongeras? Eftersom jag tänker ta lånebilen till ön så kommer jag som vanligt packa med mig alldeles för mycket grejer, kläder och skor framför allt.
"Same procedure as last year" varför ändra ett väl inarbetat koncept?
