rasmus jansson

Just nu känns det stundom sådär alldeles makalöst jättebra!
Nästan som om man höll på att bli kär.
Eller rättare sagt, jag håller på att bli kär, på riktigt!
Underbart.
Asläskigt.
Underbart för att det pirrar i kroppen och läskigt för att jag inte har en aning om hur det kommer bli.
Fantastiskt eller en besvikelse?

Leva för stunden och glädjas åt att det känns bra just nu, eller hålla sig sansad och inte ge sig hän allt för mycket, det ju kan gå åt skogen.
Önskar att enbart det första alternativet fanns till hands...