rasmus jansson

I morse var jag med Alvin på sjukan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Den här gången var det dags att ta blodprov, tur man inte är känslig för sånt alltså. Fyra rör blev det, och Alvin gallskrek hela tiden, stackars lille gosse, men turligt nog är han vansinnigt lättröstad. Det känns som han varit på sjukhus oftare det senaste året än jag varit under hela min livstid och förmodligen är vi inte klara där än. Det är hans ögon som ställer till det. Han har som bekant kolombom på båda ögonen, vilket innebär att hans pupiller inte slutit sig som de ska i fosterstadiet, varför dom är avlånga istället för runda. Ungefär som kattögon. Nu kan det vara så att andra organ i kroppen inte heller har utvecklat sig riktigt som dom ska och det är det man nu försöker ta reda på. Känns lite oroväckande, men än så länge har inget visat sig vara galet.

Efter blodprovstagningen var det dags att bege sig till dagis. Då jag aldrig lämnat honom där förut så var det roligt att få göra det faktiskt, få lite kontakt med personal och de andra barnen och så. En ny förälder är ju alltid spännande och så fort vi kom innanför dörren så flockades en gäng ungar genast runt oss. När jag gav Alvin en kram så ville de andra ungarna naturligtvis oxå ha varsin och det hela utvecklade sig till ett kramkalas utan dess like. 
Under tiden kom Alvin på att han minsann inte hade tid att vänta på att jag skulle kramas färdigt, så han sprang kvickt iväg och började härja i lekrummet utan att vinka hejdå. 

Så kan det gå om man sölar! 





  

MEN VA FAAAAN!!!

I morse snöade det och var kallt som stryk, nu skiner solen och det blåser satan. Tänk om det kunde bestämma sig nån gång det här vädret, bli vår på riktigt lixom, inte bara ett par dagar i taget.

Byta bajskladdiga blöjor, torka snor, skrubba spaghetti med köttfärssås från väggarna, få snorslemmiga pussar på munnen och mycket annat blir vardag när man har med småbarn att göra. Man vänjer sig och tycker efter ett tag att det inte är så farligt. Nåt jag däremot fortfarande har svårt för är kräk. Isch. Allra helst lukten av det.
Nåväl, nyss fick jag iallafall öva på att hantera det med.
Alvin började nämligen helgen med att kräkas, vi hann inte ens hem, utan det kom ut i en kaskad medan vi satt på bussen. Lite kräk är väl inte så farligt tänker ni, bara att torka upp utan att gnälla. Problemet var att det inte kom bara lite kräk, utan MYCKET kräk, mer än vad man kan tro får plats i en liten mage. Det mesta hamnade i Alvins åkpåse och på andra ställen i vagnen, inte jättemysigt, men han fick ju lixom sitta kvar där tills vi kom fram. Väl hemma hamnade han i badkaret med kläder och allt och fick en rejäl dusch. Som tur är tycker han det är roligt att bada!

Snart dags att packa ihop och göra helg, ack så skönt det ska bli.
Nu ska jag bege mig iväg och hämta Alvin och ha honom till i morgon, får alltså en ledig lördagkväll för första gången på länge. Antar att det blir schlager i nån form, men det får väl gå...

Trevlig helg!!

Jag är av den uppfattningen att allt som händer har en logiskt förklaring. Te.x. är jag övertygad om att alla sker som försvinner faktiskt måste vara någonstans, det gäller bara att leta ordentligt. 
På senaste tiden har jag dock börjat vackla i den tron, varför? Jo, det ska jag tala om, det är napparnas fel alltihop!!
Har tappat räkningen på alla nappar som har fösvunnit hemma hos mig. De är verkligen borta och går inte att hitta någonstans hur mycket man än letar. Det är nästan så det övergår förståndet, var tar de vägen????