Hem
Vill verkligen inte åka tillbaks. Hade det inte varit för sonen och pojkvännen så hade jag stannat kvar på ön för all evinnerlig tid.
Jultänk
Snart är det dags att packa ihop julklappar och andra tillhörigheter och bege sig till Malmö igen. Känns lite konstigt på nåt vis, så fort jag kliver av båten på Gotlänsk mark så glömmer jag nästan bort mitt liv i på andra sidan östersjön. När jag tänker på det så är det precis som det är nån annan som bor där nere och inte jag. Konstigt.
Eller så är det bara jag som tänker för mycket, sm vanligt...
Klappar
Idag har jag och mina små systrar sprungit runt på stan och shoppat, shoppat shoppat.
Tänk att det alltid blir så att man väntar till dagarna före jul med att julklappa, även om det just idag gick ovanligt bra, jag har handlat till alla jag skulle faktiskt utan att det kostade skjortan.
Det dumma med att inte vara ute i god tid är ju annars att man inte riktigt har tid att leta upp de riktiga guldkornsklapparna, utan måste köpa det första bästa man hittar bara för att.
Nästa år ska jag börja leta redan efter sommarn, kanske till och med direkt efter jul.
Nästa år...
Nytt mittenparti sökes
Jag vill ha en ny mage!!
Ska jag behöva dras med den jag har resten av livet så kommer det inte kunna sluta särskilt lyckligt.
Kan man göra en magtransplantation?
I såfall skulle jag vilja boka tid för en sådan, gärna innan jul om det är möjligt.
På´t igen!!
Nu har jag minsann slöat till alldeles här, inget nytt skrivet på ett tag och så kan vi väl inte ha det!?
Att hålla sig med en blogg är lite som att träna, man måste hela tiden hålla igång och få in nån slags rutin. Börjar man slarva så sitter man snart där en vacker dag och rullar tummarna istället.
Sen är det ju i och för sig så att man gärna ställer lite för höga krav på sig själv, åtminstone är jag bra på det, och det kan ju om man har otur leda till smärre skrivkramp. Man vill ju inte låta folk läsa alldeles vad som helst, utan det måste ju vara vill klass på det man gör, annars kan det lika gärna vara.
Just den här prestationsångestgrejen är något jag verkligen skulle behöva jobba med egentligen. Det blir ofta så att istället för att göra något som skulle kunna bli dåligt så gör jag inget alls. Låter hellre bli att leverera än levererad nåt halvbra.
Den gamla slagdängan "friskt vågat-hälften vunnet" är alltså ingenting jag lever efter...
Varför?
Den senaste tiden har jag kännt mig ledsen och ensam. Jag förstår inte riktigt hur det plötsligt bara kan dyka upp från ingenstans och liksom ta över hela ens kropp och hela ens sinne. Och inte vet jag hur jag ska angripa det, få det att försvinna och hoppa på nån annan istället. Går det ens att göra nåt eller är det bara att vänta och hoppas på att det försvinner av sig själv snart...!?
