rasmus jansson

Stressad.

Vill sätta en pinne i tidshjulet, få det att stanna. Bara ett tag så jag kommer ikapp.
Så jag hinner andas och samla ihop tankarna som far runt som yra höns i huvet. Så jag hinner organisera mig lite, styra upp saker och ting som måste göras. 


 

Ser fram emot en långhelg med midsommarförströelse och förhoppningsvis lite distraktion, allt för att rensa huvet och skingra orosmolnet av tankar som virvlar runt.

Från och med måndag ska jag sluta känna. Bli ett neutrum i tillvaron, kringglidande, genomskinlig och känslolös!
 

Tittar på telefonen och hoppas att det ska komma ett sms. Kommer inte. Inget förändras. Klumpen i magen förblir konstant, flyter ut i blodet och sprider sig i min kropp, ovissheten gör mig illamående. Tittar på Telefonen. Inget. Blankt. Tomt.

Förbannar mig själv för att jag skapar för stora förhoppningar, för att att jag förälskar mig för fort och för att jag överreagerar när det inte blir som jag hoppades. För att jag bryter ihop när verkligheten hinner ikapp och förhoppningarna smulas sönder. För att jag behöver flera år på mig att samla ihop mig såpass att jag vågar ge mig ut igen. Vågar träffa någon.
Vågar ta en ny risk.  

 

Den fantastiska nykära känslan har förbytts i ledsenhet och oro. Det fina som fanns håller på att rinna ut i sanden och jag står bredvid och ser det hända. Maktlös. Man kan inte påtvinga någon känslor den inte har, hur mycket man än skulle önska.

Förbereder mig på att bryta ihop och sedan gå vidare.

Igen.