Blod, kattögon och kramkalas
I morse var jag med Alvin på sjukan igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
Den här gången var det dags att ta blodprov, tur man inte är känslig för sånt alltså. Fyra rör blev det, och Alvin gallskrek hela tiden, stackars lille gosse, men turligt nog är han vansinnigt lättröstad. Det känns som han varit på sjukhus oftare det senaste året än jag varit under hela min livstid och förmodligen är vi inte klara där än. Det är hans ögon som ställer till det. Han har som bekant kolombom på båda ögonen, vilket innebär att hans pupiller inte slutit sig som de ska i fosterstadiet, varför dom är avlånga istället för runda. Ungefär som kattögon. Nu kan det vara så att andra organ i kroppen inte heller har utvecklat sig riktigt som dom ska och det är det man nu försöker ta reda på. Känns lite oroväckande, men än så länge har inget visat sig vara galet.
Efter blodprovstagningen var det dags att bege sig till dagis. Då jag aldrig lämnat honom där förut så var det roligt att få göra det faktiskt, få lite kontakt med personal och de andra barnen och så. En ny förälder är ju alltid spännande och så fort vi kom innanför dörren så flockades en gäng ungar genast runt oss. När jag gav Alvin en kram så ville de andra ungarna naturligtvis oxå ha varsin och det hela utvecklade sig till ett kramkalas utan dess like.
Under tiden kom Alvin på att han minsann inte hade tid att vänta på att jag skulle kramas färdigt, så han sprang kvickt iväg och började härja i lekrummet utan att vinka hejdå.
Så kan det gå om man sölar!
