Gammalt groll
Nu känns det som jag ska börja lipa när som helst igen, kom vi inte överens om att det var färdigt med sånt trams?
Att det ska vara så in i helvete svårt att bara släppa taget om det gamla och gå vidare. Varför måste man hålla på och gotta ner sig i sitt eget elände istället för att lyfta blicken och titta framåt? Det kanske är en oundviklig del av sorgearbetet som oftast följer på ett uppbrott, nåt man måste genomlida. Nöta ut det gamla genom att tänka alldeles för mycket på det. Man får ju hoppas att det funkar...
Kommentarer
Trackback
