Alvin
Igår träffade jag Alvin, för första gången på ett halvår.
Kändes lite märkligt, även om det såklart var otroligt skönt att se honom.
Jag hade väl nån rosenskimrande förhoppning om att faderskänslorna formligen skulle svalla över så fort jag såg honom igen, men riktigt så blev det inte. Kände mig mest förvirrad, "jaha hur gör jag nu??"
Blev lite besviken över det ärligt talat, även om jag förstår att det inte är så konstigt att jag kände så med tanke på att vi inte haft möjlighet att knyta band mellan oss. Alvin blev åtminstone inte rädd eller började gråta när jag kom, vilket hade varit det värsta tänkbara, utan skrattade och vinkade glatt.
Jag hoppas så innerligt att jag kan få börja vara pappa på riktigt nu, inte bara på pappret.
Kommentarer
Trackback
