Måndagsfrustration
I dag var jag och Alvin på mitt jobb och hälsade på.
Det kan inte va lätt att vara en söt liten ettåring och centrum för allas uppmärksamhet, inte konstigt att det tar på krafterna. Roligt att visa upp honom är det ju iallafall!!
Jag önskar så innerligt att jag kunde hålla kvar den där fina, stolta känslan av att vara pappa till en fantastisk underbar liten krabat även sedan jag lämnat honom till sin mamma. Som det är nu är hela dagen förstörd, känner mig bara gråtfärdig och ledsen och tänker alldeles för mycket. Idag blev jag dessutom så vansinnigt arg på hans mamma. Kan inte låta bli att tänka att hon med alla medel försöker förhala att jag och Alvin lär känna varandra, att hon hellre ser att han är mammig än att det går lika bra med vem som helst av oss.
Att jag tar med honom till mitt jobb går bra, men så fort jag föreslår att jag kanske kunde ta hem honom till mig ett par timmar så är det blankt nej. Han är för liten än.
-Nej det är han inte, med du är för jävla dum i huvet, din j......... tänker jag men biter ihop.
Det är det värsta. Vad hon än säger så måste jag acceptera det, jag har inget att sätt emot, ingen som håller mig bakom ryggen, ingen som argumenterar för min sak.
Jag är bråkig, oansvarig och har samarbetssvårigheter.
Hon är mamma.
Hon har makten och härligheten i evighet, AMEN.
Härligt...
