Pappa på riktigt (klyschvarning utfärdas...)
Igår hade jag Alvin hemma hos mig en hel dag! Trodde aldrig det skulle hända, men tänk så fel man kan ha.
Innan har jag ju bara fått lite Alvinduttar här och där, dessutom under smått märkliga och inte alls särskillt avslappnade förhållanden.
Nu kändes det mer vardagligt, mer som på riktigt. Kändes som att jag faktiskt var pappa för första gången, lite som en AHA-upplevelse. Inte en dag för tidigt för övrigt.
Alvin var hur go som helst, glad och nyfiken, skulle såklart kolla in det nya ställets alla vinklar och vrår och naturligtvis välta ut alla leksaker på golvet. Häpp!!
Eftersom jag hade honom större delen av dagen så ingick oxå matsund, middagslur och fikastund. Sovstunden var nog det mysigaste jag varit med om i mitt liv. Eftersom han ännu inte har nån egen säng hemma hos mig så la vi oss båda två i min. Jag med honom i ett fast famngrepp, först för att få honom att över huvudtaget ligga still och inte rulla utför kanten.
Till slut somnade vi iallafall båda två.
När vi sedan vaknade så låg vi en lång stund och bara myste, helt fantastiskt.
Och jag kände att den här lille varelsen, min son, är den jag älskar mest av allt.
Den som gör mitt liv värt att leva.
Jag har naturligtvis vetat ända sedan den dagen han föddes att så förväntas man känna som förälder, men nu verkligen kände jag det, på riktigt!!
Innan har jag ju bara fått lite Alvinduttar här och där, dessutom under smått märkliga och inte alls särskillt avslappnade förhållanden.
Nu kändes det mer vardagligt, mer som på riktigt. Kändes som att jag faktiskt var pappa för första gången, lite som en AHA-upplevelse. Inte en dag för tidigt för övrigt.
Alvin var hur go som helst, glad och nyfiken, skulle såklart kolla in det nya ställets alla vinklar och vrår och naturligtvis välta ut alla leksaker på golvet. Häpp!!
Eftersom jag hade honom större delen av dagen så ingick oxå matsund, middagslur och fikastund. Sovstunden var nog det mysigaste jag varit med om i mitt liv. Eftersom han ännu inte har nån egen säng hemma hos mig så la vi oss båda två i min. Jag med honom i ett fast famngrepp, först för att få honom att över huvudtaget ligga still och inte rulla utför kanten.
Till slut somnade vi iallafall båda två.
När vi sedan vaknade så låg vi en lång stund och bara myste, helt fantastiskt.
Och jag kände att den här lille varelsen, min son, är den jag älskar mest av allt.
Den som gör mitt liv värt att leva.
Jag har naturligtvis vetat ända sedan den dagen han föddes att så förväntas man känna som förälder, men nu verkligen kände jag det, på riktigt!!
Kommentarer
Trackback
