Jämställdhet, så fan heller!
Jag saknar min son nåt så oerhört.
Snart är det 4 månader jag träffade honom senast. Min lille Alvin. Så liten och så fin. Nu börjar han växa till sig, få tänder och börjar prata lite. Allt det missar jag. Varför?
Jo, för att i underbara jämställda Sverige är det nämligen så att om föräldrarna inte är gifta när deras barn föds så får mamman automatiskt hela vårnaden om barnet. Sedan är det upp till henne att bestämma om hon vill dela med sig av vårdnaden till pappan. Så sker oftsat, men icke i mitt fall. Den senaste förklaringen till detta är att hon inte anser att jag är en bra förälder, att jag inte vore kapabel till att ta hand om min son, och att han har det bättre utan mig. Och trots att det är klart som korvspad att hon har fel och att det är pga hennes hat mot mig som hon gör så här så blir det ändå jag och Alvin som får lida för det .
För att överhuvudtaget få träffa min son så måste jag alltså för det första ta hjälp av en advokat och sen gå via Tingsrätten för att så småning om genomgå en förnedrande undersökning där jag måste bevisa att jag kan ta hand om mitt eget barn.
Vem som helst får bli mamma, men för att bli pappa måste man få en "godkänd-stämpel" i rumpan. Härligt!!
Dessutom kommer hela den här processen ta lååång tid. Det hinner därför kanske gå ytterligare ett par månader innan jag får träffa Alvin igen.
Alla säger åt mig att tänka i ett långt perspektiv, att det kommer ordna sig så småning om. Det är klart det kommer göra, men det hjälper ju inte alls här och nu.
Och det värsta är att min son just nu inte ens vet att det finns någon som älskar honom över allt annat och bara längtar efter att få vara hans pappa...
Snart är det 4 månader jag träffade honom senast. Min lille Alvin. Så liten och så fin. Nu börjar han växa till sig, få tänder och börjar prata lite. Allt det missar jag. Varför?
Jo, för att i underbara jämställda Sverige är det nämligen så att om föräldrarna inte är gifta när deras barn föds så får mamman automatiskt hela vårnaden om barnet. Sedan är det upp till henne att bestämma om hon vill dela med sig av vårdnaden till pappan. Så sker oftsat, men icke i mitt fall. Den senaste förklaringen till detta är att hon inte anser att jag är en bra förälder, att jag inte vore kapabel till att ta hand om min son, och att han har det bättre utan mig. Och trots att det är klart som korvspad att hon har fel och att det är pga hennes hat mot mig som hon gör så här så blir det ändå jag och Alvin som får lida för det .
För att överhuvudtaget få träffa min son så måste jag alltså för det första ta hjälp av en advokat och sen gå via Tingsrätten för att så småning om genomgå en förnedrande undersökning där jag måste bevisa att jag kan ta hand om mitt eget barn.
Vem som helst får bli mamma, men för att bli pappa måste man få en "godkänd-stämpel" i rumpan. Härligt!!
Dessutom kommer hela den här processen ta lååång tid. Det hinner därför kanske gå ytterligare ett par månader innan jag får träffa Alvin igen.
Alla säger åt mig att tänka i ett långt perspektiv, att det kommer ordna sig så småning om. Det är klart det kommer göra, men det hjälper ju inte alls här och nu.
Och det värsta är att min son just nu inte ens vet att det finns någon som älskar honom över allt annat och bara längtar efter att få vara hans pappa...
Kommentarer
Postat av: anders
Rasmus. En Kompis visade mig din blogg för fem minuter sen.
Det här är så jävla sinnessjukt. Det är så jävla äckligt. Jag hatar dom allihop av hela mitt hjärta och jag vill visa dig att jag bryr mig mer än du vet, vi har nog aldrig setts och det spelar ingen roll, jag vill bara visa att jag har läst det här och att jag tänker på dig, och på alvin, vilka ni än är, vad som än händer, och du har mitt fulla stöd i den förnedrande prövningen, du kan alltid maila mig när som helst om du vill, jag har inte erfarenhet av det du går igenom men jag har en tvååring och jag reagerade väldigt starkt på den där regeln när jag fick barn som ogift och fick reda på hur det går till.
min kärlek och stöd. / anders
Trackback
