rasmus jansson

För inte så hemskt länge sen kändes det som jag skulle dö. Av sorg, det värsta sättet att dö på.
Jag kände mig redo att kasta in handduken, gräva ner mig, sluta andas, ge upp. Det enda som höll mig kvar var min son. Inget annat spelade någon roll. Jag bara grät, blötte ner allt som fanns inom räckhåll.

Nu har jag bestämt mig för att sluta lipa, resa mig upp ur min hulkande fosterställning och leva, ensam resten av livet om det så vill sig, men leva. Deprimerad har jag varit tillräckligt i mitt liv, nu får det räcka. 
Nån jävla ordning får det fantamej lov att vara.